bellatrixofix

Ja, nu har jag varit hemma från LIAn, praktiken, i snart tre veckor. Förutom förra onsdagen. Den onsdagen kände jag mig någorlunda okej, en brytpunkt mellan de värsta fibro-symtomen (onormal trötthet och förbannad värk) och den hemska förkylningen som fortfarande sitter i. Men det är ohållbart. Jag kan faktiskt inte leva så här, måste göra någonting åt det, men vet inte vad. Får luska ut det. För jag måste ju, och vill, göra min praktik!! Jag vill klara min utbildning och sedan komma ut i arbetslivet och klara det som "alla andra".

Men jag börjar inse att det inte går. Inte som det är nu. Och det gör mig ledsen, rådvill och aningen arg eftersom jag inte vill drass med detta. Jag ser ingen direkt lösning, och det är faktiskt inte roligt över huvud taget.

Jaaa... jag börjar bli ordentligt rastlös men kan inte ta mig för något när jag hostar som jag gör, och alla sinnen är nedsatta med typ 70% eller något. Mot kvällarna brukar det bli något bättre. Igår var jag upp ur sängen och lagade kvällsmat faktiskt, och målade klart Lemmy-ringen. Vilka bedrifter, ellerhur.

Sen är det så att jag ger allt jag har när jag träffar människor, all energi går åt, sen däckar jag hemma för mig själv. Så jag inser att mot helgerna och på kvällarna borde jag göra NADA för att orka med åtmistonne delar av en hel arbetsdag. Ohållbart.

Det känns som att alla drömmar redan krossats, som att jag inte kan planera någonting och hålla det eftersom jag aldrig vet hur jag ska må nästa dag. Just idag är jag berädd att ge upp. Men jag ska komma igen. Så är det bara.

I lördags kom Crille och Ida till oss för att hjälpa John att måla huset. Det regnade så det blev inget med det. Men grillning blev det! Bästa grillningen hittills i år! Så förbannat gott alltså.


Delar av lördagens grillmiddag


Jordgubbar med mjölk och en aning socker, sommarlyx! <3

På söndag tog Ida, Crille och John tag i penlsarna och målade hela baksidan av huset. Undetiden stod jag i köket och lagade pannbiffar. Det var en bra fördelning tycker jag! Även om jag gärna hade målat om jag hade mått bättre.

Men målat har jag gjort, tidigare. Jag känner mig riktigt stolt faktiskt eftersom jag försöker övervinna en rädla jag har, att stå på stegar. Jag målade halva framsidan faktistk. Näst intill akrobatiska övningar krävdes för att nå allt högst upp vid taket, jag är duktig jag!

Det kanske inte ser så högt ut för en som inte är rädd, men för mig krävdes det mod.
"Modet gror där största rädslan bor" ... eller något i den stilen.


Målade även en ring med ett motiv som ska föreställa Lemmy Kilmister. <3. Dock tycker jag att han lite mer liknar Mario än Lemmy än så länge ... så några små ändringar med förhoppning om förbättring, sedan ska den lackas och därmed vara klar för användning.

Så, detta blogginlägg var min stora bedrift för dagen. Nu ska jag återgå till att vara megaförkyld. Tack och hej så länge.

Förutom att tömma vattenhinken eftersom det har börjat regna igen (valfritt kraftuttryck) så har jag målat en liten burk. Jag tycker riktigt mycket om burkar, har gjort det så länge jag kan minnas. Tänk vad mycket roligt man kan ha i dem!

Originalet är ju fint ...

... men jag tycker om att måla!

Eftersom det regnar så blir det troligtvis inget målande på huset idag. Även om det är skönt att få det gjort så känner jag att min förkylning kräver lugn av mig. Ska dock försöka övertala John till en tripp till loppisen senare idag för att leta burkar jag kan måla. Får se hur det går med det.

Nu ska jag tömma vattenhinken, sedan ta en varm dusch. Kall och blöt, ingen rolig kombination. En varm dusch löser förhoppningsvis det problemet.

Vaknade för över en och en halv timme sedan av ett ordentligt skvalande (och mitt eget hostande). Ooooooh vad det måste regna, tänkte jag (Fast, inte ooooooh, utan snarare en svordom). Min andra tanke var att det skvalade alldeles för mycket, intensivt och för länge för att det bara skulle varar regn. Sant.

Jag gick upp och ut till altanen där jag såg ett vattenfyllt golv och ett hål från taket där skvalandet kom ifrån. Vi hade inte satt tillbaka stuprännan efter målningen.

Så jag gjorde det bästa jag kunde komma på, och väckte John (!!!?????) vilket nog inte var det bästa jag kunde gjort ... Jag hämtade en hink och satte under hålet. Hinken fylldes på under 5 minuter och det fanns inte plats för en större hink på just det stället, så har jag fått gå och tömma hinken några gånger nu i. Senaste gången jag tittade var den halvfull och det droppade bara i den, härligt!

Vatten, vatten, bara vanligt vatten?!

Då kan jag gå och sova igen då! Eller inte.

Det ooooooh (läs valfri svordom) hostandet och kliandet i öronen håller mig väl vaken. Jag låter mer negativ, bitter och tjatig än vad jag egentligen är. Men det hjälper faktiskt att få skriva kverulationer till allas beskådan, tro det eller ej!

Varför hålla inne på sina sorger och eländigheter när man kan dela med sig av endel?! ; )

Jag tycker om katter, även om jag alltid sett mig mer som en hundmänniska. Men shit, jag tycker inte om vissa saker med att ha en utekatt. Det första är när de kommer in med fästingar. Jag får panik. Det andra är när de inte kommer hem när man ska bort och vill att de ska vara inne. Det tredje är när de lägger en fin present i form av en död mus, eller som i det här fallet; en fågel.

Jag gick inte ont anande in i sovrummet för att bädda, men kom inte riktigt så långt för Harriet hade varit en duktig jägare och lagt sitt fina byte för oss att se mitt på sovrumsmattan.

Min första reaktion var att stela till och bara vilja fly, men jag kunde inte röra mig. Sen börjaed jag tänka logiskt, jag måste ju få ut den. Men hur? Alla möjliga allternativ dök upp i mitt huvud innan jag hämtade sopbortsten och skyffeln för att försiktigt försöka få upp den fina lilla fågeln på skyffeln.

Med tårfyllda ögon och så försiktigt handlag som möjligt, tog det ett tag att få upp den lilla kroppen på skyffeln. Men jag lyckades och jag fick ut den. Nu vet jag dock inte riktigt vad jag ska göra med den. Det lutar väl åt en liten begravning. Får leta efter en bra plats att gräva lite på, och lägga en blomma över.

Jag vet, jag är blödig och känner mig lite fånig, men ett liv är ett liv!

De som känner mig vet att jag inte ens kan smälla en mygga, det är sant (även om jag ibland hade önskat att jag inte hade problem med det, för det är förbannat störande små liv faktiskt).

Nu: ut å gräva!

...och hostar lungorna ur mig. Nästan. Förkylningssymtomen har tagit över igen och blandat sig med värken. Jippi. Men jag har varit och pratat med min praktikplats idag och i morgon tänker jag gå dit. Får se hur länge jag kan stanna, men jag siktar på hela dagen i alla fall.

När jag satt på trappen nu på morgonen och rensade i blomkrukorna tänkte jag att det här är precis som med allt liv, att man måste rensa ut det gamla för att ge plats åt  det mer livskraftiga. Annars tar bördan (i det här fallet de halvt vissnade/vissnade blommorna) kraften från det som kan och ska växa och utvecklas vidare (i det här fallet knopparna och de blommande blommorna).

Så tänker jag att det är det med våra tankar, ägodelar, och människor vi har runt om kring oss också. Det som stjäl kraft och energi på ett dåligt vis från oss ska vi försöka rensa bort, för att vi ska kunna utvecklas och må så bra som möjligt.


Ge plats åt det nya


Uppväxtmiljön betyder riktigt mycket har jag märkt, inte minst i växtriket. I våras när vi rensade ett land på baksidan tog vi upp några jordgubbsplantor och planterade dem på två olika ställen. Det ena stället var en stor kruka med ny jord, det andra stället var ett land på framsidan med gammal jord, som jag blandade upp med lite ny jord. Planoorna i krukan stortrivs och växer så att det knakar, medan plantorna i landet inte vuxit sig mycket större än när vi planterade dem för ca ett par månader sedan. Där ser man.


Syskonplantor med olika näring och uppväxtsställen ...

Jag misstänker att den senaste undersökningen av läkaren, där hon tröck på alla 18 punkter som kan göra ont när man har fibromyalgi, satte igång en massa smärta och trötthet hos mig. Jag har inte kunnat gå till praktiken på hela veckan, vilket gör mig väldigt ledsen. Det är klart att jag vill göra praktiken på ett bra sätt, som jag vet att jag kan när jag inte har ont och har behov av att sova större delen av dagarna. Det är hemskt faktiskt.

Här är en youtubvideo som beskriver hur det är att ha fibromyalgi. Jag ber er som umgås med mig att titta på den för min skull, för att jag inte vill känna mig så förbannat dum som jag faktiskt gör när jag ställer in träffar av olika slag. <3. Det som inte stämmer i videon är att jag inte varit med om en trafikolycka, jag har ingen onomral stelhetskänsla, och det är väldigt sällan som jag är om i huden så att säga. Sen har jag bara problem med ljus, lukter och ljud är jag nog inte mer känsliga för än vad andra människor är i allmänhet. Resten är sanningen för mig, även om det är bättre och sämre perioder, tack och lov (för de bättre perioderna!!!).

Dagen blev absolut inte som jag hade tänkt mig, men det får man räkna med ibland.
Eller mer eller mindre alltid.

Det är i alla fall spännande att se vad det är för växter och blommor som vill dyka upp här i trädgården allt eftersom våren och sommaren går. Jag ser att det är fullt med krusbär på krusbärsbuskarna, vilket gör mig själaglad. Jag älskar nämligen krusbär och har inte ätit det riktigt sedan jag bodde i Hofors vad jag kan minnas. Jag flyttade från Hofors när jag var 15, så nu längtar jag tills att de här krusbären mognar på sig ordentligt! : )

Även om det inte hände mycket annat idag så tog jag mig i alla fall ut på en prommenad med John nu på kvällskvisten. Underbart härligt väder som passar mig perfekt just nu. Naturen blir så framträdande, tydlig och levande med alla skiftningar i grönt och gråblått. Friskt, skönt. Inte för kallt. Inte för varmt. Perfa!

Bilderna gör inte rättvisa, som det så ofta är. Men fint ändå tycker jag!

Jag har precis fått diagnoserna fibromyalgi och kroniskt trötthetssyndrom. Det kommer inte som en chock för mig eftersom jag känt av detta i flera år. Dock har det förvärrats den senaste tiden. Nu vet jag i alla fall vad min trötthet och min värk kommer ifrån, och kan förhoppningsvis förhålla mig till det på ett bättre sätt. Det är inte lättare eller roligare för det, men jag kan vara snällare mot mig själv och kanske mer logiskt förklara hur det ligger till för de i min omgivning.

Om ni vill läsa mer om sjukdomarna kan ni bland annat kolla om fibromyalgi här, och kroniskt trötthetssyndom här. Fråga gärna mig om ni vill veta någonting specifikt. Jag kan inte allt, men jag vet vad jag själv upplever i alla fall.



Allt är inte svart eller vitt, även om det kan kännas så ibland.
(Eller möjligtvis vara enklast för stunden att tänka så??!)

Det finns lika många sätt att se på en sak som det finns individer, eller faktiskt ändå fler sätt att vrida och vända på situationer, händelser och... allting egentligen.

Vi får försöka göra det bästa av vad vi har och vad vi får, det som händer både oss och andra i vår omgivning. Allt som påverkar oss. Vi måste göra det bästa vi kan för att må så bra vi bara kan, det är vårat eget ansvar. Där spelar tankens kraft en förbannat stor roll. Ibland behöver vi alla lite hjälp på traven med att få våra tankar i antingen mer rätta, lätta eller bara andra banor av olika anledningar. Det är inte alltid (om någonsin?)  bra att fastna i det svarta, vita (eller i någon annan färg för den delen) helt och hållet. Inte för någon. Variation förnöjer, främjar kreativitet, och jag tänker att det gör oss till lättare människor att umgås med om man inte sitter fast i gamla svart/vita tankar eller mönster och bittrar till sig.

Nä, nu ska jag försöka ta mig upp  och göra någonting litet vettigt för dagen i alla fall.

Skål, för tankens kraft! *höjer vattenglaset och dricker en klunk*