bellatrixofix

Ja, nu har jag varit hemma från LIAn, praktiken, i snart tre veckor. Förutom förra onsdagen. Den onsdagen kände jag mig någorlunda okej, en brytpunkt mellan de värsta fibro-symtomen (onormal trötthet och förbannad värk) och den hemska förkylningen som fortfarande sitter i. Men det är ohållbart. Jag kan faktiskt inte leva så här, måste göra någonting åt det, men vet inte vad. Får luska ut det. För jag måste ju, och vill, göra min praktik!! Jag vill klara min utbildning och sedan komma ut i arbetslivet och klara det som "alla andra".

Men jag börjar inse att det inte går. Inte som det är nu. Och det gör mig ledsen, rådvill och aningen arg eftersom jag inte vill drass med detta. Jag ser ingen direkt lösning, och det är faktiskt inte roligt över huvud taget.

Jaaa... jag börjar bli ordentligt rastlös men kan inte ta mig för något när jag hostar som jag gör, och alla sinnen är nedsatta med typ 70% eller något. Mot kvällarna brukar det bli något bättre. Igår var jag upp ur sängen och lagade kvällsmat faktiskt, och målade klart Lemmy-ringen. Vilka bedrifter, ellerhur.

Sen är det så att jag ger allt jag har när jag träffar människor, all energi går åt, sen däckar jag hemma för mig själv. Så jag inser att mot helgerna och på kvällarna borde jag göra NADA för att orka med åtmistonne delar av en hel arbetsdag. Ohållbart.

Det känns som att alla drömmar redan krossats, som att jag inte kan planera någonting och hålla det eftersom jag aldrig vet hur jag ska må nästa dag. Just idag är jag berädd att ge upp. Men jag ska komma igen. Så är det bara.