Knappt styrfart

Det är inte så jäkla lätt att komma fram till ett mål om man trillar av cykeln hela tiden. När man väl trillat har man oändligt många alternativ som jag ser det. (Lite beroende på hur hårt man slagit sig, eller kanske vilken tur i ordningen det är man har trillat av, samt hur envis man är som person.) Jag nämner här en handfull alternativ:

  • Man kan snabbt resa sig upp igen, sätta sig på cykeln och fortsätta trampa på som bara den för att komma fram till målet, utan att ens fundera på om det gör ont eller inte.
  • Ett annat alternativ är att ta sig upp (alternativt sitta kvar), fundera över hur jäkla smart det är att fortsätta när man ändå bara ramlar hela tiden. Kanske är det en annan väg jag ska ta, en tryggare men tråkigare cykelväg?
  • Man kan resa sig upp,sätta sig på cykeln igen men cykla lite mer försiktigt framåt mot målet, men då är vi där igen med den där förbannade styrfarten. Om man cyklar för sakta är det svårt att hålla sig på vägen utan allt för mycket vingel och risk för att varken komma fram eller någon annan stans heller.
  • Att sätta sig på cykeln och svänga lite hit och dit utan mål fungerar säkert också. Lite fram, lite till höger och en liten usväng där för att köra höger och lite vänster igen ...
  • Det alternativ jag känner för nu är att ligga kvar på asfalten med cykeln över mig och bara blunda, i evighet. Amen.

Men jag är innerst inne inte övertygad om att jag kommer att vara överdrivet nöjd med det beslutet senare i livet. Ärligt talat så orkar jag inte detta med att inte må bra hela tiden. Alla sjukdomstillstånd med värken och mitt beroende (Mat, socker, kolhydrater ...) som inte direkt gör saker och ting bättre.

 

Lätt depression skulle jag diagnostisera mig själv med. Får se till att försöka göra någonting åt det innan det blir värre. För en riktig depression vill jag fanimej inte igenom en gång till.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0