bellatrixofix

Jag hörde en låt på radion här om dagen. Det första jag reagerade på var att texten var helt i min stil, sedan slog dig mig att hela låten andades "nya" kent ... vilket stämde ganska bra eftersom sångaren i kent, Jocke Berg, tydligen haft ett finger med i spelet. Kan det till och med vara så att låten var tänkt till deras senaste platta kanske?

 

 

Enkelt vore att säga att det är min typ av skrivande. En längre förklaring vore att jag bara älskar texter som får mig att "hajja till" och reagera. Meningar eller delar av meningar som är lite oväntade men klockrena, knivskarpa, som skär in i hjärtat eller hjärnan och fastnar av någon anledning. Gärna kontraster inbegripet. Och jag tycker att det finns många sådana knivskarpa ord, vändningar och meningar som talar till mig i den här låttexten. Kanske bidrar de faktum att jag känner igen känslan av det som sägs i texten, att låten ger mig energi, och att jag för övrigt älskat Jocke Bergs sätt att skriva i över 10 års tid nu.

 

 

Nedan följer några rader ur texten.

 

"Tror du att du och jag kommer att ses igen?

Tror du att du och jag har en framtid tillsammans?

Tror du att du och jag kommer att leva länge än?

Det tror inte jag."

"Händerna upp i luften.

Pannan mot baren, nu spränger vi taket."

 

"Vi ska bli fulla, livet är meningslöst.

Vem bryr sig?

Natten är vacker, du är som natten.

Och jag är en vinnare igen." 

 

Det finns lika många sätt att tolka orden på som det finns betraktare och jag förstår att både låten och texten faller platt för många men detta är min blogg och jag känner att orden sliter i mig så pass att jag blir inspirerad nog att skriva ett helt inlägg om det ; ).  Det är jäkligt svårt att förklara hur jag tänker och vad jag känner för textraderna, men för mig är det skavande vackert blandat med nostalgi.

 

 

Låten jag talat om är "Händerna mot himlen" med Petra Marklund.

 

Om du vill höra låten kan du klicka på länken här ovanför.