bellatrixofix

Mitt första nagellacksminne är från fyra-årsåldern. Varje gång jag (med mamma och pappa) åkte till "moster" Ingela och Ove bad jag om att få naglarna målade av Ingela. Det var något jag gick och längtade efter och såg fram emot varje gång vi skulle dit. Det luktade ju så gott, och det var så fint!

 

När jag var 11 år började jag spara ut mina naglar och efter det hade jag i stort sätt alltid långa, välvårdade naglar som jag ägnade mycket tid åt. Var eller varannan kväll tog jag bort det tidigare, skavda nagellacket och målade dit nytt. Samtidigt skötte jag så klart nagelbanden och händerna också.

 

Det där dagliga nagelproceduren upphörde vid 20-års ålder när några tjejer frågade om jag ville spela gitarr i ett punkband, och det ville jag så klart. Då rök naglarna, på vänsterhanden i alla fall, vilket kändes himla konstigt till en början.Men det är väl inte så konstigt när man haft långa naglar i cirka 9 år. Man kan ju använda händerna på ett helt nytt sätt, exempelvis försöka sig på att spela gitarr.

 

När jag  fyllde 21 flyttade jag till Göteborg, och några månder efter flytten började jag arbeta som lokalvårdare. Jag kan säga att städning och snygga naglar absolut inte går ihop så där gick de "fina naglarna" helt åt skogen. Nagellack skavdes av, naglarna gick av, nagelbanden spricker ... händer, naglar och kropp tar helt enkelt stryk av städning, så snygga naglar var faktiskt inte alls att tänka på under de åren.

Några av mina lack