Julkalenderns...
...rekvesita är ju underbar!
Hade velat bo lite så. Känns det som. För jag förstår att det inte var så väldans varmt och mysigt på den tiden. Bekvämlighet och värme kanske inte är det första man tänker på... utan kanske mer ord som genuint, robust, jordnära, inget överflöd... i alla fall när man sitter såhär som jag gör i en mysig fåtölj med en kopp kaffe i handen och mysbelysning runtom. :P
När jag var yngre, kanske 13-14, var några av mina närmsta vänner med och satte upp en föreställning som hade liknande känsla som den årets julkalender har. Då var det "spelemann på taket" och förutom att vara med bakom och emellan föreställningarna så såg jag föreställningen minst 5 gånger. I loved it!
Men det var när jag var 11 år, och min klass åkte till Gävle för att se en teaterföreställning med helt otrolig rekvisita (för min 11-åriga hjärna och blick), som jag fastnade för teaterns värld. Jag hade aldrig upplevt någonting liknande och jag visste att det hände något med mig då. Jag älskade teater!
Arbetet bakom föreställningen faschinerade mig mer än själva skådespeleriet, även om det förstås också var otroligt intressant. Det som gjorde så stort intryck på mig var hur man kunde uttrycka en känsla och bilda en helt annan värld/situation än den vi befinner oss i just när vi ser föresällningn. Med olika knep, fantasi och kreativitet... Ofattbart, förundrande, spännande. fantastiskt!
Långt senare gjorde jag praktik på Dalateatern där jag fick gå runt och prova på lite allt möjligt, helt jäkla underbart. På riktigt. Just när jag var där höll de på med en föreställning om Falu koppargruva och en man som kallas "Fet-Mats". Föreställningen var helt.. helt fantastisk, liksom berättelsen i sig. För den är faktiskt sann. Läs om den! : )
Guuu vad jag känner att jag hade velat jobba med rekvisita eller scenografi på något vis, speciellt när man ser sånt här. Men ska jag ta steget? Vi får se. Nu ska jag i alla fall lägga mitt fokus på Engelska för vårdpersonal samt latinska ord. Så det så.
Hade velat bo lite så. Känns det som. För jag förstår att det inte var så väldans varmt och mysigt på den tiden. Bekvämlighet och värme kanske inte är det första man tänker på... utan kanske mer ord som genuint, robust, jordnära, inget överflöd... i alla fall när man sitter såhär som jag gör i en mysig fåtölj med en kopp kaffe i handen och mysbelysning runtom. :P
När jag var yngre, kanske 13-14, var några av mina närmsta vänner med och satte upp en föreställning som hade liknande känsla som den årets julkalender har. Då var det "spelemann på taket" och förutom att vara med bakom och emellan föreställningarna så såg jag föreställningen minst 5 gånger. I loved it!
Men det var när jag var 11 år, och min klass åkte till Gävle för att se en teaterföreställning med helt otrolig rekvisita (för min 11-åriga hjärna och blick), som jag fastnade för teaterns värld. Jag hade aldrig upplevt någonting liknande och jag visste att det hände något med mig då. Jag älskade teater!
Arbetet bakom föreställningen faschinerade mig mer än själva skådespeleriet, även om det förstås också var otroligt intressant. Det som gjorde så stort intryck på mig var hur man kunde uttrycka en känsla och bilda en helt annan värld/situation än den vi befinner oss i just när vi ser föresällningn. Med olika knep, fantasi och kreativitet... Ofattbart, förundrande, spännande. fantastiskt!
Långt senare gjorde jag praktik på Dalateatern där jag fick gå runt och prova på lite allt möjligt, helt jäkla underbart. På riktigt. Just när jag var där höll de på med en föreställning om Falu koppargruva och en man som kallas "Fet-Mats". Föreställningen var helt.. helt fantastisk, liksom berättelsen i sig. För den är faktiskt sann. Läs om den! : )
Guuu vad jag känner att jag hade velat jobba med rekvisita eller scenografi på något vis, speciellt när man ser sånt här. Men ska jag ta steget? Vi får se. Nu ska jag i alla fall lägga mitt fokus på Engelska för vårdpersonal samt latinska ord. Så det så.
Kommentarer
Trackback
