bellatrixofix

Sällan har en dokumenär berört mig så.

Att en människa inte vågar vara den den är av rädsla över att andra människor ska ta avstånd. Familj, vänner. Att gå miste om kärlek och egna barn för att man inte blir accepterad. eller rädsla för att inte bli accepterad för den man är.

Och det sorgligaste kanske är att om de hade vågat berätta om det, och vara öppna med det, kanske de hade hittat någon att dela livet med. Någon som respekterar dem för den de är. Eller åtminstonne inte behövt dölja en så enormt stor del av dem själva i större delen av livet.

Detta gäller inte bara transvestiter. Det gäller många och mycket.

Jag tänker att hela dagens samhälle är lite sådant. Jag vet inte om det är andra eller vi själva som tillåter oss att begränsas i mycket. Det kan gälla olika saker.

I mitt fall handlar det väl mest om maten, vikten och kroppen. Men även att inte vara värd saker och ting eftersom jag inte har karaktär och diciplin nog att vara så snygg och smart som "jag ska vara". Andra är "alltid värd mer, kan mer, vet mer, och har alltid rätt". Nåja, jag har arbetat hårt med detta och kommit en bra bit påväg, kan man säga! : )

Jag hör det själv. Det är helt vrickat, att jag tänker så om mig själv när jag absolut inte tänker så om andra.

Det gör mig så illa att tänka att andra begränsar sig själva, och begränsas av andra beroende på sådans om egentligen borde vara så naturligt och accepterat. Att få vara den man är och vara stolt över sig själv.

Man kan väl se ut hur som helst, äta vad som helst, tänka vad som helst, bara man inte skadar någon annan. Inte medvetet i alla fall.

Jag vet, man kan inte förstå allting. Man kan tycka att saker och ting kanske är konstigt. Men hur ofta pratar vi om och med människor vi möter om sådant? Hur kan vi få förståelse om vi inte får kunskap?

Det är ofta jag vill fråga personer hur det tänker om saker och ting. Prata om svårigheter som syns, eller kanske bara finns inuti.

Men de flesta vågar/vill inte. Jag hör till dem som inte vågar.

Jag går alltid ifrån med tankar om att jag hade velat finnas där litegrann. Velat veta mer, förstå mer. Både för att stilla min nyfikenhet, få förståelse, och för att kanske ha hjälpt någon på något vis. 

*  Rädsla. Vad ska man svara när man fått svar på sina frågor? Kan man verkligen säga någonting vettigt tillbaka? "Jaha, ojdå, det var tråkigt. Hejdå!"
*  Rädsla för att verka dum. "Jag vet intget om det här, kan du förklara?" Vill inte ställa "dumma frågor".
*  Man kanske trampar någon på tårna. "vem är du som kommer här och lägger dig i sådant som inte angår dig??!"

Nä, det kanske är bäst att hålla allt för sig själv. Att inte bry sig, att gå förbi och blunda. Eller? Fegt.